Klagesangene 3
1 Jeg er den, der så nød ved hans vredes ris,
Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
2 mig har han ført og ledt i det tykkeste Mulm,
Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
3 ja, Hånden vender han mod mig Dagen lang.
Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
4 Mit Bød og min Hud har han opslidt, brudt mine Ben,
Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
5 han mured mig inde, omgav mig med Galde og Møje,
Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
6 lod mig bo i Mørke som de, der for længst er døde.
Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
7 Han har spærret mig inde og lagt mig i tunge Lænker.
Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
8 Om jeg end råber og skriger, min Bøn er stængt ude.
Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
9 Han spærred mine Veje med Kvader, gjorde Stierne kroge.
Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
10 Han blev mig en lurende Bjørn, en Løve i Baghold;
Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
11 han ledte mig vild, rev mig sønder og lagde mig øde;
Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
12 han spændte sin Bue; lod mig være Skive for Pilen.
Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
13 Han sendte sit Koggers Sønner i Nyrerne på mig;
Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
14 hvert Folk lo mig ud og smæded mig Dagen lang,
Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
15 med bittert mætted han mig, gav mig Malurt at drikke.
Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
16 Mine Tænder lod han bide i Flint, han trådte mig i Støvet;
Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
17 han skilte min Sjæl fra Freden, jeg glemte Lykken
Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
18 og sagde: "Min Livskraft, mit Håb til HERREN er ude."
Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
19 At mindes min Vånde og Flakken er Malurt og Galde;
Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
20 min Sjæl, den mindes det grant den grubler betynget.
Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
21 Det lægger jeg mig på Sinde, derfor vil jeg håbe:
Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
22 HERRENs Miskundhed er ikke til Ende, ikke brugt op,
Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
23 hans Nåde er ny hver Morgen, hans Trofasthed stor.
Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
24 Min Del er HERREN, (siger min Sjæl, ) derfor håber jeg på ham.
Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
25 Dem, der bier på HERREN, er han god, den Sjæl, der ham søger;
Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
26 det er godt at håbe i Stilhed på HERRENs Frelse,
Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
27 godt for en Mand, at han bærer Åg i sin Ungdom.
Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
28 Han sidde ensom og tavs, når han lægger det på ham;
Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
29 han trykke sin Mund mod Støvet, måske er der Håb.
Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
30 Række Kind til den, der slår ham, mættes med Hån.
Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
31 Thi Herren bortstøder ikke for evigt,
Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
32 har han voldt Kvide, så ynkes han, stor er hans Nåde;
Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
33 ej af Hjertet plager og piner han Menneskens Børn.
Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
34 Når Landets Fanger til Hobe trædes under Fod,
Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
35 når Mandens Ret for den Højestes Åsyn bøjes,
Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
36 når en Mand lider Uret i sin Sag mon Herren ej ser det?
Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
37 Hvo taler vel, så det sker, om ej Herren byder?
Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
38 Kommer ikke både ondt og godt fra den Højestes Mund?
Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
39 Over hvad skal den levende sukke? Hver over sin Synd!
Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
40 Lad os ransage, granske vore Veje og vende os til HERREN,
Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
41 løfte Hænder og Hjerte til Gud i Himlen;
Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
42 vi syndede og stod imod, du tilgav ikke,
Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
43 men hylled dig i Vrede, forfulgte os, dræbte uden Skånsel,
Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
44 hylled dig i Skyer, så Bønnen ej nåed frem;
Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
45 til Skarn og til Udskud har du gjort os midt iblandt Folkene.
Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
46 De opspærred Munden imod os, alle vore Fjender.
Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
47 Vor Lod blev Gru og Grav og Sammenbruds Øde;
Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
48 Vandstrømme græder mit Øje, mit Folk brød sammen.
Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
49 Hvileløst strømmer mit Øje, det kender ej Ro,
Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
50 før HERREN skuer ned fra Himlen, før han ser til.
Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
51 Synet af Byens Døtre piner min Sjæl.
Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
52 Jeg joges som en Fugl af Fjender, hvis Had var grundløst,
Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
53 de spærred mig inde i en Grube, de stenede mig;
De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
54 Vand strømmed over mit Hoved, jeg tænkte: "Fortabt!"
De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
55 Dit Navn påkaldte jeg, HERRE, fra Grubens Dyb;
Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
56 du hørte min Røst: "O, gør dig ej døv for mit Skrig!"
Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
57 Nær var du den Dag jeg kaldte, du sagde: "Frygt ikke!"
Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
58 Du førte min Sag, o Herre, genløste mit Liv;
Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
59 HERRE, du ser, jeg lider Uret. skaf mig min Ret!
Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
60 Al deres Hævnlyst ser du, alle deres Rænker,
Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
61 du hører deres Smædeord HERRE, deres Rænker imod mig,
Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
62 mine Fjenders Tale og Tanker imod mig bestandig.
Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
63 Se dem, når de sidder eller står, deres Nidvise er jeg.
Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
64 Dem vil du gengælde, HERRE, deres Hænders Gerning,
Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
65 gør deres Hjerte forhærdet din Forbandelse over dem!
Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
66 forfølg dem i Vrede, udryd dem under din Himmel.
Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
