Job 14
1 Man that is born of a woman is of few days, and full of trouble.
Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
2 He cometh forth like a flower, and is cut down: he fleeth also as a shadow, and continueth not.
Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
3 And dost thou open thine eyes upon such an one, and bringest me into judgment with thee?
Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
4 Who can bring a clean thing out of an unclean? not one.
Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
5 Seeing his days are determined, the number of his months is with thee, and thou hast appointed his bounds that he cannot pass;
Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
6 Look away from him, that he may rest, till he shall accomplish, as an hireling, his day.
Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
7 For there is hope of a tree, if it be cut down, that it will sprout again, and that the tender branch thereof will not cease.
Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
8 Though the root thereof wax old in the earth, and the stock thereof die in the ground;
Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
9 Yet through the scent of water it will bud, and put forth boughs like a plant.
Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
10 But man dieth, and wasteth away: yea, man giveth up the ghost, and where is he?
Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
11 [As] the waters fail from the sea, and the river decayeth and drieth up;
Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
12 So man lieth down and riseth not: till the heavens be no more, they shall not awake, nor be roused out of their sleep.
Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
13 Oh that thou wouldest hide me in Sheol, that thou wouldest keep me secret, until thy wrath be past, that thou wouldest appoint me a set time, and remember me! (Sheol h7585)
Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
14 If a man die, shall he live [again]? all the days of my warfare would I wait, till my release should come.
Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
15 Thou shouldest call, and I would answer thee: thou wouldest have a desire to the work of thine hands.
Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
16 But now thou numberest my steps: dost thou not watch over my sin?
Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
17 My transgression is sealed up in a bag, and thou fastenest up mine iniquity.
Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
18 And surely the mountain falling cometh to nought, and the rock is removed out of its place;
Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
19 The waters wear the stones; the overflowings thereof wash away the dust of the earth: and thou destroyest the hope of man.
Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
20 Thou prevailest for ever against him, and he passeth; thou changest his countenance, and sendest him away.
Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
21 His sons come to honour, and he knoweth it not; and they are brought low, but he perceiveth it not of them.
Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
22 But his flesh upon him hath pain, and his soul within him mourneth.
Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
