Job 30
1 And now, laughed at me, Have the younger in days than I, Whose fathers I have loathed to set With the dogs of my flock.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Also — the power of their hands, why [is it] to me? On them hath old age perished.
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 With want and with famine gloomy, Those fleeing to a dry place, Formerly a desolation and waste,
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 Those cropping mallows near a shrub, And broom-roots [is] their food.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 From the midst they are cast out, (They shout against them as a thief),
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 In a frightful place of valleys to dwell, Holes of earth and clefts.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 Among shrubs they do groan, Under nettles they are gathered together.
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 Sons of folly — even sons without name, They have been smitten from the land.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 And now, their song I have been, And I am to them for a byword.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 They have abominated me, They have kept far from me, And from before me have not spared to spit.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Because His cord He loosed and afflicteth me, And the bridle from before me, They have cast away.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 On the right hand doth a brood arise, My feet they have cast away, And they raise up against me, Their paths of calamity.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 They have broken down my path, By my calamity they profit, 'He hath no helper.'
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 As a wide breach they come, Under the desolation have rolled themselves.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 He hath turned against me terrors, It pursueth as the wind mine abundance, And as a thick cloud, Hath my safety passed away.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 And now, in me my soul poureth itself out, Seize me do days of affliction.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 At night my bone hath been pierced in me, And mine eyelids do not lie down.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 By the abundance of power, Is my clothing changed, As the mouth of my coat it doth gird me.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 Casting me into mire, And I am become like dust and ashes.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 I cry unto Thee, And Thou dost not answer me, I have stood, and Thou dost consider me.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Thou art turned to be fierce to me, With the strength of Thy hand, Thou oppressest me.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Thou dost lift me up, On the wind Thou dost cause me to ride, And Thou meltest — Thou levellest me.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 For I have known To death Thou dost bring me back, And [to] the house appointed for all living.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Surely not against the heap Doth He send forth the hand, Though in its ruin they have safety.
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Did not I weep for him whose day is hard? Grieved hath my soul for the needy.
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 When good I expected, then cometh evil, And I wait for light, and darkness cometh.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 My bowels have boiled, and have not ceased, Gone before me have days of affliction.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 Mourning I have gone without the sun, I have risen, in an assembly I cry.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 A brother I have been to dragons, And a companion to daughters of the ostrich.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 My skin hath been black upon me, And my bone hath burned from heat,
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 And my harp doth become mourning, And my organ the sound of weeping.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
