Job 30

1 Et maintenant j’excite les moqueries de gens plus jeunes que moi, dont les pères m’inspiraient trop de mépris pour les mettre avec les chiens de mon troupeau.

Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

2 Aussi bien, à quoi m’eût servi le concours de leurs mains? Pour eux il n’y a point de maturité.

Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

3 Epuisés par les privations et la faim, ils rôdent dans le désert, lugubre région de désolation et d’horreur,

Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

4 cueillant des plantes sauvages près des arbrisseaux, se nourrissant de la racine des genêts.

Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

5 On les chasse du milieu des hommes et on les poursuit de cris comme des voleurs.

Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

6 Ils sont contraints d’habiter dans d’effrayants ravins, dans les excavations du sol et les crevasses des rochers.

I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

7 Ils grognent au milieu des buissons et s’entassent sous les broussailles;

Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

8 troupe méprisable, gens sans aveu, ils se voient expulsés du pays!

en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

9 Et à présent, ils me chansonnent; je suis pour eux un thème à railleries.

Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

10 Ils me témoignent leur dégoût, ils s’écartent de moi et ne se privent pas de me cracher à la figure.

med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

11 C’Est que Dieu a brisé les rênes que je tenais en mains, et il m’a humilié; ces gens ont secoué le frein que je leur imposais.

Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

12 A ma droite se lève une jeunesse insolente, qui fait glisser mes pas et se fraie vers moi ses routes de malheur.

Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

13 Ils défoncent mon chemin, coopèrent à ma ruine, sans avoir besoin d’assistance.

Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

14 Ils montent à' l’assaut comme par une large brèche, ils se précipitent au milieu du fracas.

Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

15 Des terreurs me poursuivent, chassant comme le vent mon honneur; ma prospérité a passé comme un nuage.

Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

16 Et maintenant mon âme se fond en moi, les jours de misère m’ont enserré.

Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

17 La nuit ronge les os de mon corps, mes nerfs ne jouissent d’aucun repos.

Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

18 Par l’extrême violence du choc mon vêtement se déforme: elle m’étreint comme l’encolure d’une tunique.

Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

19 Dieu m’a plongé dans la fange, et j’ai l’air d’être poussière et cendre.

I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

20 Je crie vers toi, et tu ne me réponds pas; je me tiens là, et tu me regardes fixement.

Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

21 Tu es devenu inexorable pour moi, tu me combats avec toute la force de ta main.

Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

22 Tu m’enlèves sur les ailes du vent, tu m’y fais chevaucher, et tu me fais fondre dans la tempête.

Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

23 Car je sais bien que tu me mènes à la mort, au rendez-vous de tous les vivants.

Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

24 Mais est-ce qu’on n’étend pas la main quand on s’effondre? Ne crie-t-on pas au secours lorsqu’on succombe au malheur?

Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

25 Moi-même n’ai-je pas pleuré sur les victimes du sort? Mon cœur ne s’est-il point serré à la vue du malheureux?

Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

26 J’Espérais le bien, et le mal a fondu sur moi; j’attendais la lumière, les ténèbres sont venues.

Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

27 Mes entrailles bouillonnent sans relâche, les jours de misère m’ont assailli.

Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

28 Je marche tout noirci et non par le fait du soleil. Je me lève dans l’assemblée et pousse des cris.

Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

29 Je suis devenu le frère des chacals, le compagnon des autruches.

En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30 Ma peau, toute noircie, se détache de moi, et mes os sont brûlés par le feu de la fièvre.

Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

31 Et ainsi ma harpe s’est changée en instrument de deuil, et ma flûte émet des sanglots.

I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.