Psalm 102

1 Gebet für einen Elenden, wenn er verzagt vor dem Herrn seine Klage ausschüttet. Herr! Höre mein Gebet, und laß mein Rufen zu Dir kommen!

En Bön dens eländas, när han bedröfvad är, och sin klagan för Herranom utgjuter. Herre, hör mina bön, och låt mitt ropande till dig komma.

2 Verbirg Dein Antlitz nicht vor mir! Neig her zu mir Dein Ohr an meinem Trübsalstage! Erhöre schnell mich, wenn ich rufe!

Fördölj icke ditt ansigte för mig; i nödene böj dina öron till mig; när jag åkallar, så bönhör mig snarliga.

3 Denn meine Tage schwinden hin wie Rauch; dem Feuer gleich ist mein Gebein verbrannt.

Ty mine dagar äro bortgångne såsom en rök, och mine ben äro förbrände såsom en brand.

4 Mein Herz ist dürr, versengt wie Gras; mein täglich Brot vergesse ich zu essen.

Mitt hjerta är slaget, och förtorkadt såsom hö; så att jag ock förgäter äta mitt bröd.

5 Vor meinem lauten Seufzen klebt mein Gebein im Leib zusammen.

Mine ben låda vid mitt kött, af gråtande och suckande.

6 Dem Pelikan der Wüste gleiche ich, und Eulen in Ruinen bin ich gleich geworden.

Jag är lika som en pelikan i öknene; jag är lika som en stenuggla uti de förstörda städer.

7 Beim Wachen bin ich wie ein Vöglein, das einsam auf dem Dache weilt.

Jag vakar, och är såsom en ensam fogel på taket.

8 Mich höhnen täglich meine Feinde, und die mich reizen, nehmen mich zum Fluchen.

Dagliga försmäda mig mine fiender, och de som mig bespotta, svärja vid mig.

9 Denn Asche esse ich wie Brot und mische meinen Trank mit Tränen

Ty jag äter asko såsom bröd, och blandar min dryck med gråt;

10 vor Deinem Zorne, Deinem Grimm, wenn Du mich aufhebst und zu Boden wirfst.

För ditt hots och vredes skull; att du hafver upphöjt mig, och i grund nederslagit mig.

11 Dem langen Schatten gleichen meine Tage; wie Gras verdorre ich.

Mine dagar äro framgångne såsom en skugge, och jag borttorkas såsom gräs.

12 Doch Du, Herr, thronest ewiglich; Dein Name dauert für und für.

Men du, Herre, blifver evinnerliga, och din åminnelse ifrå slägte till slägte.

13 Du solltest Dich erheben, Dich Sions wieder zu erbarmen. Ihm Gnade zu erweisen, ist es Zeit; denn die bestimmte Frist ist da.

Statt upp, och förbarma dig öfver Zion; ty det är tid, att du äst nådelig, och stunden är kommen.

14 So gerne haben Deine Knechte seine Steine und hängen selbst an seinem Schutt in Liebe.

Ty dine tjenare ville gerna, att det skulle bygdt varda, och sågo gerna, att dess sten och kalk tillredd vorde;

15 Die Heiden fürchten dann des Herrn Namen und alle Könige der Erde Deine Herrlichkeit. -

Att Hedningarna måtte frukta ditt Namn, Herre, och alle Konungar på jordene dina äro;

16 Erbaut dem Herrn von neuem Sion und zeigt er sich in seinem Herrschertum,

Att Herren bygger Zion, och låter se sig i sin äro.

17 und achtet auf der Nackten Flehen, verschmäht er nimmer ihr Gebet,

Han vänder sig till de öfvergifnas bön, och försmår icke deras bön.

18 dann schreibe man dies für die Nachwelt auf, damit ein neugeschaffen Volk den Herrn lobpreise!

Det varde beskrifvet för de efterkommande; och det folk, som skall skapadt varda, skall lofva Herran.

19 Von seiner heiligen Höhe schaue er herab; der Herr vom Himmel auf die Erde blicke,

Ty han skådar af sine helga högd, och Herren ser af himmelen på jordena;

20 um der Gefangenen Gestöhn zu hören, des Todes Kinder zu befreien!

Att han skall höra dens fångnas suckande, och förlossa dödsens barn;

21 Dann künden sie des Herren Ruhm in Sion und zu Jerusalem sein Lob,

På det de skola i Zion predika Herrans Namn, och hans lof i Jerusalem;

22 wenn sich die Völker allzumal versammeln und Königreiche, um dem Herrn zu dienen. -

När folken sammankomma, och Konungariken, till att tjena Herranom.

23 Ermattet bin ich auf dem Weg; verkürzt sind meine Tage.

Han tvingar på vägenom mina kraft; han förkortar mina dagar.

24 Drum flehe ich: "Mein Gott! Nimm mich nicht weg in meiner Tage Hälfte! Du, dessen Jahre Ewigkeiten währen."

Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halfva dagar; dina år vara evinnerliga.

25 Die Erde, die Du einst gegründet, der Himmel, Deiner Hände Werk,

Du hafver tillförene grundat jordena, och himlarna äro dina händers verk.

26 sie schwinden hin, Du aber bleibst. Sie all veralten wie ein Kleid; Du wechselst sie wie ein Gewand. Und wechseln sie,

De måste förgås, men du blifver; de skola alle föråldras såsom ett kläde; de skola förvandlade varda såsom en klädnad, när du förvandlar dem.

27 so bleibst Du doch derselbe, und Deine Jahre enden nicht.

Men du blifver såsom du äst, och dine år taga ingen ända.

28 So mögen auch die Kinder Deiner Knechte bleiben, ihr Stamm, solang Du selber bist!

Dina tjenares barn varda blifvande, och deras säd skall trifvas för dig.