Ayub 30

1 Tetapi kini aku diejek oleh orang yang lebih muda. Dahulu ayah mereka kupandang terlalu hina untuk menjaga dombaku bersama anjing gembala.

Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

2 Bagiku mereka tidak berguna karena sudah kehabisan tenaga.

Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

3 Mereka lapar dan menderita sekali, sehingga makan akar kering di gurun yang sunyi.

Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

4 Mereka mencabut belukar di padang belantara lalu memakan baik daun maupun akarnya.

Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

5 Mereka diusir dengan tengking seperti orang mengusir maling.

Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

6 Mereka tinggal di dalam gua-gua; lubang-lubang di dinding gunung menjadi rumah mereka.

I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

7 Di rimba mereka meraung-raung seperti binatang, berkelompok di bawah semak belukar di hutan.

Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

8 Mereka tak bernama dan tak berharga, orang-orang yang sudah dihalau dari negerinya.

en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

9 Sekarang mereka datang dan aku ditertawakannya; bagi mereka, aku ini lelucon belaka.

Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

10 Aku dipandang oleh mereka hina dan keji, bahkan mukaku mereka ludahi.

med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

11 Karena Allah membuat aku lemah tidak berdaya, mereka melampiaskan amukan mereka.

Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

12 Gerombolan itu menyerang aku dari depan, dan kejatuhanku mereka rencanakan.

Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

13 Mereka memotong jalanku untuk membinasakan aku; tak seorang pun menghalangi ketika mereka menyerbu.

Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

14 Bagaikan banjir mereka dobrak tembok pertahananku; beramai-ramai mereka datang menindih tubuhku.

Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

15 Kedahsyatan meliputi diriku; bagaikan hembusan angin, harga diriku berlalu; bagaikan awan lewat, hilanglah kebahagiaanku.

Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

16 Sekarang hampir matilah aku; tak ada keringanan bagi deritaku.

Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

17 Pada waktu malam semua tulangku nyeri; rasa sakit yang menusuk tak kunjung berhenti.

Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

18 Allah mencengkeram aku pada leher bajuku sehingga pakaianku menggelambir pada tubuhku.

Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

19 Ke dalam lumpur aku dihempaskan-Nya, aku menjadi seperti sampah saja!

I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

20 Aku berseru kepada-Mu, ya Allah, Kau tak memberi jawaban; bila aku berdoa, Kau tak memperhatikan.

Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

21 Engkau berlaku kejam terhadapku, Kautindas aku dengan seluruh kekuatan-Mu.

Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

22 Engkau membiarkan angin melayangkan aku; dalam angin ribut Kauombang-ambingkan diriku.

Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

23 Aku tahu, Kaubawa aku kepada alam kematian, tempat semua yang hidup dikumpulkan.

Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

24 Mengapa Kau menyerang orang yang celaka, yang tak dapat berbuat apa pun kecuali mohon iba?

Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

25 Bukankah aku menangis bersama orang yang kesusahan, dan mengasihani orang yang berkekurangan?

Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

26 Aku mengharapkan bahagia dan terang, tapi kesukaran dan kegelapanlah yang datang.

Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

27 Aku terkoyak oleh duka dan nestapa; hari demi hari makin banyak yang kuderita.

Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

28 Di dalam kelam, tanpa cahaya, aku berkeliaran; aku berdiri di muka umum, minta pertolongan.

Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

29 Suaraku sedih penuh iba seperti tangis serigala dan burung unta.

En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30 Kulitku menjadi hitam; tubuhku terbakar oleh demam.

Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

31 Dahulu kudengar musik gembira, kini hanya ratapan tangis belaka.

I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.