Giobbe 39

1 Sai tu quando le capre selvagge delle rocce figliano? Hai tu osservato quando le cerve partoriscono?

Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

2 Conti tu i mesi della lor pregnanza e sai tu il momento in cui debbono sgravarsi?

Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

3 S’accosciano, fanno i lor piccini, e son tosto liberate dalle loro doglie;

De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

4 i lor piccini si fanno forti, crescono all’aperto, se ne vanno, e non tornan più alle madri.

Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

5 Chi manda libero l’onàgro, e chi scioglie i legami all’asino salvatico,

Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

6 al quale ho dato per dimora il deserto, e la terra salata per abitazione?

Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

7 Egli si beffa del frastuono della città, e non ode grida di padrone.

Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

8 Batte le montagne della sua pastura, e va in traccia d’ogni filo di verde.

Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

9 Il bufalo vorrà egli servirti o passar la notte presso alla tua mangiatoia?

Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

10 Legherai tu il bufalo con una corda perché faccia il solco? erpicherà egli le valli dietro a te?

Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

11 Ti fiderai di lui perché la sua forza è grande? Lascerai a lui il tuo lavoro?

Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

12 Conterai su lui perché ti porti a casa la raccolta e ti ammonti il grano sull’aia?

Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

13 Lo struzzo batte allegramente l’ali; ma le penne e le piume di lui son esse pietose?

Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

14 No, poich’egli abbandona sulla terra le proprie uova e le lascia scaldar sopra la sabbia.

Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

15 Egli dimentica che un piede le potrà schiacciare, e che le bestie dei campi le potran calpestare.

Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

16 Tratta duramente i suoi piccini, quasi non fosser suoi; la sua fatica sarà vana, ma ciò non lo turba,

Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

17 ché Iddio l’ha privato di sapienza, e non gli ha impartito intelligenza.

Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

18 Ma quando si leva e piglia lo slancio, si beffa del cavallo e di chi lo cavalca.

Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

19 Sei tu che dài al cavallo il coraggio? che gli vesti il collo d’una fremente criniera?

Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

20 Sei tu che lo fai saltar come la locusta? Il fiero suo nitrito incute spavento.

Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

21 Raspa la terra nella valle ed esulta della sua forza; si slancia incontro alle armi.

Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

22 Della paura si ride, non trema, non indietreggia davanti alla spada.

Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

23 Gli risuona addosso il turcasso, la folgorante lancia e il dardo.

Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

24 Con fremente furia divora la terra. Non sta più fermo quando suona la tromba.

Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

25 Com’ode lo squillo, dice: Aha! e fiuta da lontano la battaglia, la voce tonante dei capi, e il grido di guerra.

För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

26 E’ l’intelligenza tua che allo sparviere fa spiccare il volo e spiegar l’ali verso mezzogiorno?

Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

27 E’ forse al tuo comando che l’aquila si leva in alto e fa il suo nido nei luoghi elevati?

Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

28 Abita nelle rocce e vi pernotta; sta sulla punta delle rupi, sulle vette scoscese;

På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

29 di là spia la preda, e i suoi occhi miran lontano.

Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

30 I suoi piccini s’abbeveran di sangue, e dove son de’ corpi morti, ivi ella si trova”.

Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.