Jobs 10

1 Min sjel er lei av mitt liv, jeg vil la min klage ha fritt løp, jeg vil tale i min sjels bitre smerte.

Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

2 Jeg vil si til Gud: Fordøm mig ikke, la mig vite hvorfor du strider mot mig!

Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

3 Tykkes det dig godt at du undertrykker, at du forkaster det dine hender med omhu har dannet, og lar ditt lys skinne over ugudeliges råd?

Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

4 Har du menneskeøine, eller ser du således som et menneske ser?

Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

5 Er dine dager som et menneskes dager, eller dine år som en manns dager? -

Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

6 siden du søker efter min misgjerning og leter efter min synd,

Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

7 enda du vet at jeg ikke er ugudelig, og at det ingen er som redder av din hånd.

Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

8 Dine hender har dannet mig og gjort mig, helt og i alle deler, og nu vil du ødelegge mig!

Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

9 Kom i hu at du har dannet mig som leret, og nu lar du mig atter vende tilbake til støvet!

Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

10 Helte du mig ikke ut som melk og lot mig størkne som ost?

Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

11 Med hud og kjøtt klædde du mig, og med ben og sener gjennemvevde du mig.

Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

12 Liv og miskunnhet har du gitt mig, og din varetekt har vernet om min ånd.

Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

13 Og dette gjemte du i ditt hjerte, jeg vet at dette hadde du i sinne:

Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

14 Syndet jeg, så vilde du vokte på mig og ikke frikjenne mig for min misgjerning;

Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

15 var jeg skyldig, da ve mig, men var jeg uskyldig, skulde jeg dog ikke kunne løfte mitt hode, mett av skam og med min elendighet for øie;

Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

16 og hevet det sig dog, så vilde du jage efter mig som en løve, og atter vise dig forunderlig mot mig;

Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

17 du vilde føre nye vidner mot mig og øke din harme mot mig, sende alltid nye hærflokker mot mig.

Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

18 Hvorfor lot du mig utgå av mors liv? Jeg skulde ha opgitt ånden, og intet øie skulde ha sett mig;

Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

19 jeg skulde ha vært som om jeg aldri hadde vært til; fra mors liv skulde jeg ha vært båret til graven.

Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

20 Er ikke mine dager få? - Han holde op! Han la mig være, så jeg kan bli litt glad,

Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

21 før jeg går bort for ikke å vende tilbake, bort til mørkets og dødsskyggens land,

Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

22 et land så mørkt som den sorteste natt, hvor dødsskygge og forvirring råder, og hvor lyset er som den sorteste natt!

Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.