Lukas 2
1 Det begaf sig i den tiden, att af Kejsar Augusto utgick ett bud, att all verlden skulle beskattas;
aparaJca tasmin kAle rAjyasya sarvveSAM lokAnAM nAmAni lekhayitum agastakaisara AjJApayAmAsa|
2 Och denna beskattning var den första, och skedde under den höfdingen öfver Syrien, Cyrenio.
tadanusAreNa kurINiyanAmani suriyAdezasya zAsake sati nAmalekhanaM prArebhe|
3 Och de gingo alle, hvar uti sin stad, till att låta beskatta sig.
ato heto rnAma lekhituM sarvve janAH svIyaM svIyaM nagaraM jagmuH|
4 Så for ock Joseph upp af Galileen, af den staden Nazareth, in uti Judiska landet, till Davids stad, som heter BethLehem; ty han var af Davids hus och slägt;
tadAnIM yUSaph nAma lekhituM vAgdattayA svabhAryyayA garbbhavatyA mariyamA saha svayaM dAyUdaH sajAtivaMza iti kAraNAd gAlIlpradezasya nAsaratnagarAd
5 På det han skulle låta beskatta sig, med Maria, sin trolofvada hustru, hvilken hafvandes var.
yihUdApradezasya baitlehamAkhyaM dAyUdnagaraM jagAma|
6 Så begaf sig, medan de voro der, vordo dagarna fullbordade att hon skulle föda.
anyacca tatra sthAne tayostiSThatoH sato rmariyamaH prasUtikAla upasthite
7 Och hon födde sin förstfödda Son, och svepte honom i lindakläder, och lade honom neder i en krubbo; ty dem var icke rum i herbergena.
sA taM prathamasutaM prAsoSTa kintu tasmin vAsagRhe sthAnAbhAvAd bAlakaM vastreNa veSTayitvA gozAlAyAM sthApayAmAsa|
8 Och i den samma ängden voro någre herdar, de der vakade, och höllo vård om nattena öfver sin hjord.
anantaraM ye kiyanto meSapAlakAH svameSavrajarakSAyai tatpradeze sthitvA rajanyAM prAntare prahariNaH karmma kurvvanti,
9 Och si, Herrans Ängel stod när dem, och Herrans klarhet kringsken dem; och de vordo storliga förfärade.
teSAM samIpaM paramezvarasya dUta Agatyopatasthau; tadA catuSpArzve paramezvarasya tejasaH prakAzitatvAt te'tizazaGkire|
10 Och sade Ängelen till dem: Varer icke förfärade; si, jag bådar eder stor glädje, hvilken allo folkena vederfaras skall;
tadA sa dUta uvAca mA bhaiSTa pazyatAdya dAyUdaH pure yuSmannimittaM trAtA prabhuH khrISTo'janiSTa,
11 Ty i dag är eder födder Frälsaren, som är Christus Herren, i Davids stad.
sarvveSAM lokAnAM mahAnandajanakam imaM maGgalavRttAntaM yuSmAn jJApayAmi|
12 Och detta skall vara eder för tecken: I skolen finna barnet svept i lindakläder, nederlagdt i en krubbo.
yUyaM (tatsthAnaM gatvA) vastraveSTitaM taM bAlakaM gozAlAyAM zayanaM drakSyatha yuSmAn pratIdaM cihnaM bhaviSyati|
13 Och straxt vardt med Ängelen ett stort tal af den himmelska härskaran, de der lofvade Gud, och sade:
dUta imAM kathAM kathitavati tatrAkasmAt svargIyAH pRtanA Agatya kathAm imAM kathayitvezvarasya guNAnanvavAdiSuH, yathA,
14 Ära vare Gud i höjdene, och frid på jordene, och menniskomen en god vilje.
sarvvordvvasthairIzvarasya mahimA samprakAzyatAM| zAntirbhUyAt pRthivyAstu santoSazca narAn prati||
15 Och det begaf sig, att Änglarna foro ifrå dem upp i himmelen, och herdarna begynte säga emellan sig: Låter oss nu gå till BethLehem, och se det som vi hafve hört skedt vara, det Herren oss uppenbarat hafver.
tataH paraM teSAM sannidhe rdUtagaNe svargaM gate meSapAlakAH parasparam avecan Agacchata prabhuH paramezvaro yAM ghaTanAM jJApitavAn tasyA yAtharyaM jJAtuM vayamadhunA baitlehampuraM yAmaH|
16 Och de gingo hasteliga, och funno Maria, och Joseph, och barnet nederlagdt i krubbon.
pazcAt te tUrNaM vrajitvA mariyamaM yUSaphaM gozAlAyAM zayanaM bAlakaJca dadRzuH|
17 Och då de det sett hade, beryktade de ut hvad dem sagdt var om detta barnet.
itthaM dRSTvA bAlakasyArthe proktAM sarvvakathAM te prAcArayAJcakruH|
18 Och alle, de det hörde, förundrade sig på de ting, som dem sagd voro af herdarna.
tato ye lokA meSarakSakANAM vadanebhyastAM vArttAM zuzruvuste mahAzcaryyaM menire|
19 Men Maria gömde all dessa ord, betraktandes dem i sitt hjerta.
kintu mariyam etatsarvvaghaTanAnAM tAtparyyaM vivicya manasi sthApayAmAsa|
20 Och herdarna gingo tillbaka igen, prisade och lofvade Gud öfver allt det de hört och sett hade, såsom dem sagdt var.
tatpazcAd dUtavijJaptAnurUpaM zrutvA dRSTvA ca meSapAlakA Izvarasya guNAnuvAdaM dhanyavAdaJca kurvvANAH parAvRtya yayuH|
21 Och då åtta dagar voro framgångne, att barnet skulle omskäras, kallades hans Namn JESUS; hvilket så kalladt var af Ängelen, förr än han aflad vardt i moderlifvet.
atha bAlakasya tvakchedanakAle'STamadivase samupasthite tasya garbbhasthiteH purvvaM svargIyadUto yathAjJApayat tadanurUpaM te tannAmadheyaM yIzuriti cakrire|
22 Och då deras renselsedagar voro fullkomnade, efter Mose lag, hade de honom till Jerusalem, på det de skulle bära honom fram för Herran;
tataH paraM mUsAlikhitavyavasthAyA anusAreNa mariyamaH zucitvakAla upasthite,
23 Såsom skrifvet är i Herrans lag: Allt mankön, som först öppnar moderlifvet, skall kallas heligt Herranom;
"prathamajaH sarvvaH puruSasantAnaH paramezvare samarpyatAM," iti paramezvarasya vyavasthayA
24 Och på det de skulle offra, såsom sagdt var i Herrans lag, ett par turturdufvor, eller två unga dufvor.
yIzuM paramezvare samarpayitum zAstrIyavidhyuktaM kapotadvayaM pArAvatazAvakadvayaM vA baliM dAtuM te taM gRhItvA yirUzAlamam AyayuH|
25 Och si, i Jerusalem var en man, benämnd Simeon, och den mannen var rättfärdig och gudfruktig, och vänte efter Israels tröst; och den Helge Ande var med honom.
yirUzAlampuranivAsI zimiyonnAmA dhArmmika eka AsIt sa isrAyelaH sAntvanAmapekSya tasthau kiJca pavitra AtmA tasminnAvirbhUtaH|
26 Och han hade fått svar af den Helga Anda, att han icke skulle se döden, utan han hade sett tillförene Herrans Christ.
aparaM prabhuNA paramezvareNAbhiSikte trAtari tvayA na dRSTe tvaM na mariSyasIti vAkyaM pavitreNa AtmanA tasma prAkathyata|
27 Och han kom af Andans tillskyndelse i templet. Och föräldrarna båro in barnet Jesum, att de skulle göra för honom, såsom sedvänja var i lagen.
aparaJca yadA yIzoH pitA mAtA ca tadarthaM vyavasthAnurUpaM karmma karttuM taM mandiram AninyatustadA
28 Då tog han honom i sin famn, och lofvade Gud, och sade:
zimiyon Atmana AkarSaNena mandiramAgatya taM kroDe nidhAya Izvarasya dhanyavAdaM kRtvA kathayAmAsa, yathA,
29 Herre, nu låter du din tjenare fara i frid, efter som du sagt hafver;
he prabho tava dAsoyaM nijavAkyAnusArataH| idAnIntu sakalyANo bhavatA saMvisRjyatAm|
30 Ty min ögon hafva sett dina salighet;
yataH sakaladezasya dIptaye dIptirUpakaM|
31 Hvilka du beredt hafver för allo folke;
isrAyelIyalokasya mahAgauravarUpakaM|
32 Ett Ljus till Hedningarnas upplysning, och ditt folk Israel till pris.
yaM trAyakaM janAnAntu sammukhe tvamajIjanaH| saeva vidyate'smAkaM dhravaM nayananagocare||
33 Och Joseph och hans moder förundrade sig på det, som sades om honom.
tadAnIM tenoktA etAH sakalAH kathAH zrutvA tasya mAtA yUSaph ca vismayaM menAte|
34 Och Simeon välsignade dem, och sade till Maria, hans moder: Si, denne är satt till ett fall och uppståndelse mångom i Israel, och till ett tecken, hvilko emot sagdt varder.
tataH paraM zimiyon tebhya AziSaM dattvA tanmAtaraM mariyamam uvAca, pazya isrAyelo vaMzamadhye bahUnAM pAtanAyotthApanAya ca tathA virodhapAtraM bhavituM, bahUnAM guptamanogatAnAM prakaTIkaraNAya bAlakoyaM niyuktosti|
35 Ja, ett svärd skall ock gå igenom dina själ, på det mång hjertans tankar skola uppenbaras.
tasmAt tavApi prANAH zUlena vyatsyante|
36 Och der var en Prophetissa, benämnd Hanna, Phanuels dotter, af Assurs slägte; hon var kommen till en stor ålder, och hade lefvat i sju år med sin man, ifrå sin jungfrudom;
aparaJca Azerasya vaMzIyaphinUyelo duhitA hannAkhyA atijaratI bhaviSyadvAdinyekA yA vivAhAt paraM sapta vatsarAn patyA saha nyavasat tato vidhavA bhUtvA caturazItivarSavayaHparyyanataM
37 Och var nu en enka, vid fyra och åttatio år; hon kom aldrig bort utu templet, tjenandes Gudi, med fasto och böner, natt och dag.
mandire sthitvA prArthanopavAsairdivAnizam Izvaram asevata sApi strI tasmin samaye mandiramAgatya
38 Hon kom ock dertill i samma stundene, och prisade Herran; och talade om honom till alla dem, som i Jerusalem vänte förlossning.
paramezvarasya dhanyavAdaM cakAra, yirUzAlampuravAsino yAvanto lokA muktimapekSya sthitAstAn yIzorvRttAntaM jJApayAmAsa|
39 Och då de all ting fullbordat hade efter Herrans lag, drogo de in i Galileen igen, uti sin stad Nazareth.
itthaM paramezvarasya vyavasthAnusAreNa sarvveSu karmmasu kRteSu tau punazca gAlIlo nAsaratnAmakaM nijanagaraM pratasthAte|
40 Men barnet växte upp, och förstärktes i Andanom, och uppfylldes med vishet; och Guds nåd var med honom.
tatpazcAd bAlakaH zarIreNa vRddhimetya jJAnena paripUrNa AtmanA zaktimAMzca bhavitumArebhe tathA tasmin IzvarAnugraho babhUva|
41 Och hans föräldrar gingo årliga till Jerusalem, till Påskahögtiden.
tasya pitA mAtA ca prativarSaM nistArotsavasamaye yirUzAlamam agacchatAm|
42 Och då han vardt tolf åra gammal, och de uppfarne voro till Jerusalem, efter högtidenes sedvänjo;
aparaJca yIzau dvAdazavarSavayaske sati tau parvvasamayasya rItyanusAreNa yirUzAlamaM gatvA
43 Och de fullkomnat hade dagarna, och gingo hem igen, blef pilten Jesus qvar i Jerusalem, och Joseph och hans moder visste der intet af.
pArvvaNaM sampAdya punarapi vyAghuyya yAtaH kintu yIzurbAlako yirUzAlami tiSThati| yUSaph tanmAtA ca tad aviditvA
44 Men de mente, att han var i sällskapet, och de gingo ena dagsled, och sökte honom ibland fränder och vänner.
sa saGgibhiH saha vidyata etacca budvvA dinaikagamyamArgaM jagmatuH| kintu zeSe jJAtibandhUnAM samIpe mRgayitvA taduddezamaprApya
45 Och då de icke funno honom, gingo de till Jerusalem igen, och sökte honom.
tau punarapi yirUzAlamam parAvRtyAgatya taM mRgayAJcakratuH|
46 Så begaf det sig, efter tre dagar funno de honom i templet, sittandes midt ibland de lärare, hörandes dem, och frågandes dem;
atha dinatrayAt paraM paNDitAnAM madhye teSAM kathAH zRNvan tattvaM pRcchaMzca mandire samupaviSTaH sa tAbhyAM dRSTaH|
47 Och alle, de honom hörde, förskräckte sig öfver hans förstånd och svar.
tadA tasya buddhyA pratyuttaraizca sarvve zrotAro vismayamApadyante|
48 Och då de sågo honom, förundrade de sig; och hans moder sade till honom: Min Son, hvi gjorde du oss detta? Si, din fader och jag hafve sökt efter dig sörjande.
tAdRzaM dRSTvA tasya janako jananI ca camaccakratuH kiJca tasya mAtA tamavadat, he putra, kathamAvAM pratItthaM samAcarastvam? pazya tava pitAhaJca zokAkulau santau tvAmanvicchAvaH sma|
49 Och han sade till dem: Hvad är det, att I sökten mig? Vissten I icke, att uti de stycker, som min Fader tillhöra, bör mig vara?
tataH sovadat kuto mAm anvaicchataM? piturgRhe mayA sthAtavyam etat kiM yuvAbhyAM na jJAyate?
50 Och de förstodo icke ordet, som han med dem talade.
kintu tau tasyaitadvAkyasya tAtparyyaM boddhuM nAzaknutAM|
51 Och så for han ned med dem, och kom till Nazareth, och var dem underdånig; men hans moder gömde all dessa ord uti sitt hjerta.
tataH paraM sa tAbhyAM saha nAsarataM gatvA tayorvazIbhUtastasthau kintu sarvvA etAH kathAstasya mAtA manasi sthApayAmAsa|
52 Och Jesus växte till i visdom, ålder och nåde, för Gud och menniskor.
atha yIzo rbuddhiH zarIraJca tathA tasmin Izvarasya mAnavAnAJcAnugraho varddhitum Arebhe|
