Job 23

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Men Job svarede og sagde:

2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

Min Klage er end i Dag Genstridighed; min Haand ligger tungt over mit Suk.

3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

Gid jeg kunde kende og finde ham og komme til hans faste Bolig!

4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

Jeg vilde lægge Sagen frem for hans Ansigt og fylde min Mund med Bevisninger.

5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

Jeg vilde gerne vide de Ord, som han kunde svare mig, og forstaa, hvad han vilde sige mig.

6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

Mon han vilde trætte med mig i sin store Kraft? nej, han vilde kun agte paa mig.

7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

Da vilde en retfærdig gaa i Rette med ham, og for evigt vilde jeg gaa fri ud fra den, som dømmer mig.

8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

Se, vil jeg gaa fremad, da er han ikke der, eller tilbage, da mærker jeg ham ikke.

9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

Gør han noget til venstre, da kan jeg ikke beskue ham; skjuler han sig til højre, da kan jeg ikke se ham.

10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

Thi han kender den Vej, som ligger for mig; prøver han mig, gaar jeg ud som Guldet.

11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

Min Fod holdt fast ved hans Spor, jeg tog Vare paa hans Vej og afveg ikke.

12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

Fra hans Læbers Bud er jeg heller ikke afvegen, jeg gemte hans Munds Tale fremfor min egen Lov.

13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

Men staar han fast ved et, hvo vil da holde ham tilbage? hvad hans Sjæl har Lyst til, det gør han.

14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

Thi han skal fuldkomme det, mig er beskikket, og mange saadanne Ting har han for.

15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

Derfor forfærdes jeg for hans Ansigt; tænker jeg efter, da frygter jeg for ham.

16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

Og Gud har gjort mit Hjerte mistrøstigt, og den Almægtige har forfærdet mig,

17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

fordi jeg ikke bortrykkedes fra Mørket, og han ikke har skjult Mulm for mit Ansigt.