Psaltaren 109

1 För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.

En Psalm Davids, till att föresjunga. Gud, mitt lof, tig icke;

2 Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.

Ty de hafva upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, och tala emot mig med falska tungor.

3 Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.

Och de tala hätskeliga emot mig allestäds, och strida emot mig utan sak.

4 Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.

Derföre, att jag älskar dem, äro de emot mig; men jag beder.

5 De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.

De bevisa mig ondt för godt, och hat för min kärlek.

6 Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.

Sätt ogudaktiga öfver honom, och Satan stånde på hans högra hand.

7 När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.

Den som sig af honom lära låter, hans lefverne vare ogudaktigt, och hans bön vare synd.

8 Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.

Varde hans dagar få, och hans ämbete tage en annar.

9 Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.

Varde hans barn faderlös, och hans hustru enka.

10 Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.

Hans barn gånge husvill och tigge, och söke, såsom de der förderfvade äro.

11 Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.

De ockrare utsuge allt det han hafver, och de främmande bortröfve hans gods.

12 Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.

Och ingen bevise honom godt, och ingen förbarme sig öfver hans faderlösa.

13 Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.

Hans efterkommande varde utrotade; deras namn varde i androm led utplånad.

14 Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.

På hans fäders missgerning varde tänkt för Herranom, och hans moders synd varde intet utplånad.

15 Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.

Herren låte dem aldrig komma utu sin ögnasyn, och deras åminnelse varde utrotad på jordene;

16 Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.

Derföre att han så platt ingen barmhertighet hade; utan förföljde den elända och fattiga, och den bedröfvada, till att dräpa honom.

17 Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.

Och han ville hafva förbannelse, den skall ock komma honom; han ville icke välsignelse, så skall hon ock vara långt ifrå honom.

18 Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.

Och han drog förbannelse uppå sig, såsom sina skjorto; och hon är ingången i hans inelfver, såsom vatten, och såsom olja uti hans ben.

19 Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.

Hon varde honom såsom en klädnad, den han uppå sig hafver, och såsom ett bälte, der han allestädes omgjordar sig med.

20 Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.

Alltså ske dem af Herranom, som mig emot äro, och tala ondt emot mina själ.

21 Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.

Men du, Herre, Herre, var du med mig för ditt Namns skull; ty din nåd är min tröst, fräls mig.

22 Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.

Ty jag är fattig och elände; mitt hjerta är bedröfvadt i mig.

23 Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.

Jag går bort såsom en skugge, den fördrifven varder, och varder förjagad såsom gräshoppor.

24 Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.

Min knä äro svage af fasto, och mitt kött är magert, och hafver ingen fetma.

25 Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.

Och jag måste vara deras begabberi; när de se mig, rista de sitt hufvud.

26 Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;

Gör mig bistånd, Herre, min Gud; hjelp mig efter dina nåd;

27 och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.

Att de måga förnimma, att det är din hand; att du, Herre, detta gör.

28 Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.

Förbanna de, så välsigna du; sätta de sig emot mig, så varde de till skam; men din tjenare glädje sig.

29 Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.

Mine motståndare varde med försmädelse beklädde, och varde med sine skam öfvertäckte, såsom med en kjortel.

30 Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.

Jag vill mycket tacka Herranom med min mun, och lofva honom ibland många.

31 Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.

Ty han står dem fattiga på högra handene, att han skall hjelpa honom ifrå dem som hans lif fördöma.